Gråkall jul i Stockholm

Jag måste erkänna att jag gruvade mig. För första gången i livet skulle jag tillbringa julaftonen ensam. Jag intalade mig att julen är vad man gör den till och i år så tonar jag ner. Så märkvärdigt är det ändå inte. Jag har just flyttat, jag har inte hunnit, jag kan inte åka till Västerås dit jag är bjuden på grund av katten, gilla läget och allt det där.
Men det var märkvärdigare än jag ville erkänna. Tungsinnet smög sig på redan på morgonen. Jag lät timmarna gå tills det blev mörkt, stoppade ner kameran i väskan och tog mig ner till tunnelbanan. Det första jag lade märke till när jag kom ner i tunneln var att tiggaren, som alltid sitter där på sina bylten och hojtar ”Hej, hej!” när man går förbi, var borta. Det högg till. Just då hade jag behövt hans ”hej, hej”. Uppe på perrongen visade skylten med rullande text att det var 9 minuter kvar tills tåget skulle komma. Vinden var råkall och jag övervägde att återvända hem. Jag visste inte ens vart jag var på väg, annat än att jag skulle kliva av vid Slussen. I tåget fiskade jag upp mobilen ur fickan och surfade för att skingra tankarna.

Vid Slussen gick jag över Götgatan och svängde av i riktning mot Gamla stan. När jag gick upp längs Västerlånggatan passerade jag affärernas juldekorerade skyltfönster som lyste upp vägen mot Järntorget. Då, när jag stod där på den öppna platsen bredvid den stora julgranen och såg människorna som satt inne i värmen på Sundbergs konditori, drabbades jag av ett oväntat lyckorus. I Gamla stan är det som om tider som flytt sitter kvar i husväggarna. Om man blundar och lyssnar riktigt noga kan man höra hästhovarnas klapper mot kullerstenarna, några överförfriskade kroggäster som raglar ut från Gyllene Freden och sorlet från borgarfruarna som sitter och samtalar på utekaféet i sina stora hattar och höghalsade klänningar med brosch vid kragen.

Jag fortsatte min färd längs Österlånggatan med stigande humör och tog upp kameran ur väskan. De gamla lyktorna kastade ett vackert, men vemodigt sken längs husens väggar och när jag tittade uppåt såg jag hur fönstren lyste svagt av julstjärnor och ljusstakar. Jag började fota och kände hur tungsinnet fick ge vika för inspirationen jag fick av de vackra scenerna framför mig. Det syntes inga människor bakom fönstren, utan de enda man såg var de få som gick längs gatorna på väg till sitt julfirande. Några krogar och restauranger hade öppet, men det verkade inte vara fullsatt på någon av dem.

När jag fotat en stund började jag känna mig lite hungrig. Jag hade ätit pasta och ett grillat kycklinglår tidigare på dagen i mitt försök att neutralisera julen. Tillbaka på Västerlånggatan styrde jag kosan mot Grå Munken dit jag nästan alltid går när jag ska dricka kaffe i Gamla stan. Jag köpte en räksmörgås och en kanelbulle och satte mig i ett hörn med godsakerna. De flesta gäster hade asiatiskt utseende och jag gissar att detta var en helt vanlig söndagskväll för dem. När jag hade ätit klart begav jag mig hemåt igen. Jag mådde mycket bättre nu och var ivrig att komma hem och gå igenom bilderna.

Jag kommer förmodligen aldrig mer att fira en traditionsenlig jul, eftersom jag, handen på hjärtat, inte gillar den. Nu när mönstret är brutet ska jag härefter återskapa julen varje år på ett sätt som jag vill ha den. Om ni vill veta vad jag ska göra istället får ni ge er till tåls till nästa år. Jag har ett år på mig att fundera.